fredag 14 december 2012

Negativ och positiv kamp för förändring

Antag att ett samhälle består av flera grupper, att dessa grupper har tilldelats sociala roller och att de därmed beter sig olika. Antag att medlemmarna av en eller flera grupper vill förändra sin position och kanske rent av kollektivt gå upp i en annan grupp. Då behöver de 1. Förändra sitt eget beteende från den ursprungliga gruppen till gruppen de vill tillhöra eller i enlighet med ett nytt ideal 2. Övertyga sin omgivning om att de är kapabla till detta och förtjänar omgivningens stöd och respekt.

De två faktorerna fungerar i växelverkan. För att en grupp ska kunna agera annorlunda måste omgivningen tillåta dem att göra det, och för att det ska vara någon mening att omgivningen tillåter en grupps medlemmar att agera annorlunda måste de på något sätt försöka agera annorlunda. Under vissa perioder ligger tonvikten således på att bekämpa yttre hinder för förändring. Under andra perioder ligger fältet relativt öppet, och utmaningen ligger i att åstadkomma förändringen hos individer inom de (före detta) undertryckta grupperna.

Problemet är att vissa inte ser faktor 1. De inser inte att det är ansträngande även för de (före detta) förtryckta att förändra sitt beteende. I stället tycks de förutsätta att de förtryckta kommer att fara upp som en fjäder när förtrycket lättar. De antar att allt förtryck måste ligga utanför de förtryckta. Så när de inte hittar några uppenbara externa förtryckare, börjar de leta efter förtryck på mer och mer otippade ställen. Så beskylls Tin-Tin för att orsaka rasmässigt förtryck och feminister snöar in på enskilda frågor som prostitution eller vårdnadsbidrag. Som att man vill komma från insikten att hur orättvist det än är, så ligger en ofrånkomlig del av ansvaret för att upphäva förtrycket på de förtryckta själva. 

Är inte detta vad Foucault har lärt oss? Om makten finns överallt, ligger i praktiken ansvaret för att upphäva den också överallt. Alltså kan man lika gärna börja med sig själv, så länge man inte stöter på oöverkomliga externa hinder (och det händer, men det händer inte vid varje givet ögonblick på alla platser). Likaväl som att be omgivningen att sluta förtrycka en, kan man fokusera på att sluta delta i att förtrycka sig själv. Det är lite förvirrande att det också finns en totalt motsatt tolkning av Foucaults idéer, typ Edward Saïd, som helt fokuserar på den andres bild av den egna gruppen. De har tagit fasta på att makt utövas genom kunskap, men ignorerar att makten/kunskapen finns överallt. Tyvärr är denna halva Foucaulttolkning den enda som tycks ha slagit igenom i vårt land. Det finns skäl att hoppas på en förändring där.

2 kommentarer:

  1. "2. Övertyga sin omgivning om att de är kapabla till detta och förtjänar omgivningens stöd och respekt." är kanske inte alltid nödvändig. I vissa fall kanske det går att låta sig bli missförstådd, eller dölja förändringsprocessen så länge som det är nödvändigt. Men detta kanske inte är möjligt i alla situationer, och kanske särskilt svårt i förändringar som har med socialt beteende att göra.

    Frågan som väcks här är alltså till viss del hur "elastiska" de förtryckta är. Är de spänstiga som en fjäder som återgår till sin naturliga form? Eller har de varit komprimerade så länge att en formändring nu blivit omöjlig?

    SvaraRadera
  2. Jo. Så länge som isolationism är en möjlighet så går det bra att låta sig bli missförstådd. I den mån svarta och vita, män och kvinnor, araber och västerlänningar och så vidare inte har med varandra att göra spelar det heller ingen roll vad de tänker om varandra. Av den anledningen leker jag ibland med tanken på högre grad av isolationism mellan olika kultursfärer. Vad händer om alla bara sköter sitt?

    Som jag tolkar Foucaults idéer så är de förtryckta en del av förtrycket. Alltså de har ingen absolut urskiljbar essens utan förtrycket. För att ta ett exempel som jag känner till så tolkar jag detta som att identiteten "kvinna" inte kan existera utan identiteten "förtryckt". Som förtryckt utgör förtrycket en del av ens person, så man kan inte kasta av sig förtrycket utan att göra upp med en del av sig själv. Denna del måste sedan (antagligen) ersättas med något annat, så att frigöra sig från förtryck blir att återskapa sig själv till något annat. Även om Foucault aldrig uttryckligen beskrev hur motstånd mot makten skulle se ut så är åtminstone Sexualitetens historia lite inne på det spåret tror jag.

    SvaraRadera