fredag 6 juli 2012

Sökandet efter renhet


Idag började, och slutade, jag läsa Undantagstillståndet av Giogio Agamben. Agamben verkar egentligen vara en ganska sympatisk tänkare, men Undantagstillståndet framstår inte som någon vidare bra bok. Som titeln antyder bygger den på idén att det nuvarande samhället befinner sig i ett mer eller mindre konstant undantagstillstånd. Som om inte alla samhällsordningar var en tunn fernissa av civilisation ovanpå (nästan) allas krig mot alla? Vad jag inte förstår är varför man förväntas ta avstånd från denna fernissa av civilisation bara för att den visar sig vara operfekt och ibland motsägelsefull. Nej, vi vet inte vad vi ska göra med krigsfångar i ett krig som inte förväntas ta slut och därför har tveksamma institutioner som fängelset på Guantanamobasen skapats. Underkänner detta hela vår civilisation? Nej, det visar bara att den inte har svar på riktigt alla problem. Vilket inte någon civilisation någonstans någon gång har haft.

Vad Agamben verkar kritisera är bristen på renhet i juridikens principer. I detta sökande efter renhet är han inte ensam. I båda det intellektuella livet och det verkliga livet finns ett utbrett sökande efter renhet. Den politiska korrektheten är ett ivrigt sökande efter renhet: Inte någon gång, inte någon stans inom vårt lands gränser ska något ske som kan störa vår bild av oss själva som verkligt goda människor, kosta vad det vill. De som protesterar behandlas som orena. På föräldraforum på internet berättar mängder av småbarnsföräldrar om sin strävan att visa sitt barn gränslös kärlek genom att till exempel bära barnet konstant under ett år. Föräldrar som på ett eller annat sätt gör avsteg från de principer om det oantastliga föräldraskapet som entusiasterna har satt upp döms hårt av den virtuella mobben. Det finns folk som försöker uppnå absolut renhet genom att äta rätt, antingen genom att bli veganer av etiska skäl eller genom att följa en eller annan diet av hälsoskäl.

I själva verket tror jag att dessa renhetssträvanden gör oss opragmatiska. Ingen tycks ha lyckats skapa ett fullständigt logiskt sammanhängande och helt oantastligt samhällssystem, föräldraskap, ätande eller något annat hittills. Varför skulle då vi göra det? Vår värld tycks vara full av olösliga motsättningar, men vi kan hantera dem på ett sämre eller bättre sätt. Kanske kunde kristendomen eller någon annan valfri religion vara ett föredöme här. Ser man det jordiska som ett medel blir det naturligt att göra sitt absolut bästa av det, utan att kräva att det ska vara absolut perfekt för att alls vara värt något. Paradoxalt nog skulle religionen kunna hjälpa oss att agera på ett verkligt pragmatiskt sätt i världen.

1 kommentar:

  1. Och det som är "rätt" kanske inte alltid leder till utveckling. Vissa människor som tex växt upp under väldigt dåliga familjeförhållanden har blivit väldigt stora och betydande människor i historien. Naturligtvis måste man ju fördöma tex misshandel av barn, men ibland har jag tänkt att om man skulle ta bort allt ont (hur det nu skulle gå till) så skulle vi kanske sitta här som några lallande idioter, för det är ju lite grand det svåra som är en drivkraft till förändring och utveckling.

    SvaraRadera