Ansiktsbok

I år gjorde jag upp ett nyårslöfte: Jag ska sluta tjura. Sluta vara principfast i onödan. Vad gör man då? Jo, man går med på Facebook. Kanske kan man faktiskt använda den sidan till något konstruktivt, om man bara är tillräckligt försiktig?

Som jag har förstått det går principen ut på att man ska dela en och samma bild/kortare text med flera som man känner samtidigt. Ingen ska känna sig alltför personligt utpekad. Socialisera utan press. Ett virtuellt mingel. Det kan vara svårt att hålla kontakten via e-post eftersom det dels krävs att man har tillräckligt gemensamt över tiden, dels att man i någon mån gillar att skriva, vilket långt från alla egentligen gör. På Facebook räcker det att man har något gemensamt vid något givet tillfälle för att man ska ha någon form av relation. Det är ganska effektivt. Antagligen skulle jag kunna upprätthålla kontakten med ett mindre antal personer som jag nu mer eller mindre har förlorat ur sikte om jag bara tog den där ansiktsboken på lite större allvar.

Men jag gillar den ändå inte. För den förutsätter att man är precis samma person inför alla man känner. Man måste vilja visa upp samma fasad för alla, eller åtminstone en hel grupp av människor. Om inte alla man känner råkar vara ungefär likadana, kommer man att överfalla dem med information som man inte hade gett dem individuellt. Med min före detta träningskompis pratar jag gärna om träning och hur rastlös jag känner mig inför att börja träna på allvar. Men det bör vara ganska ointressant för folk som jag har träffat av helt andra anledningar. Ska jag skriva något om mina barn? Sånt brukar jag försöka att inte överdosera inför människor som inte har barn, så varför skulle jag vilja överfalla dem med anekdoter från föräldraskapet just på ansiktsboken?

Antingen måste man acceptera att man säger mer än man skulle ha sagt till folk en och en. Eller så måste man försöka finna en minsta gemensamma nämnare mellan alla man känner på ansiktsboken. Ju större denna minsta gemensamma nämnare är, desto mer homogen är ens bekantskapskrets på det sociala och politiska planet. Det vill säga, ju mer homogen ens bekantskapskrets är, desto bättre passar man på ansiktsboken. Och  det är väl egentligen inte önskvärt att bara känna människor av en och samma typ som man tar fram exakt samma sida av sig själv inför? När jag har funnit en möjlig väg runt detta problem ska jag posta min första statusuppdatering. Jag lovar.

Se vad?

Jag ar ute pa resa (i Barcelona just nu). Darav det fula sattet att skriva utan vara fina prickar och ringar.

En gang laste jag i en bok om Jean Baudrillard att i Japan finns det en form av prostitution/striptease som gar ut pa att flera kvinnor sitter runt en kund med benen isar sa att han ska kunna se riktigt ordentligt. Forfattren fragade retoriskt vad de egentligen tittade efter. Exakt vad ar det manniskor som betalar for sadant vill se?

Och vad ar det egentligen som folk som betalar for att fa se Eiffeltornet vill se? De har ju sett det pa bild hundratals ganger, varfor vill de da se det i verkligheten? Det forstar inte jag. Nar folk som jag moter ute pa resa fragar vad jag ar ute efter att se borjar jag svava pa malet. Egentligen ar det inte sarskilt viktigt vad jag ser. Det viktiga ar att se over huvud taget.

Heidegger ar kand for att ha pastatt att vi uppfattar en hammare genom dess funktion. En hammare ar fenomenologiskt sett en hammare genom att vara nagot vi spikar med, inte enbart genom dess visuella framtradelse. Men just nar man ar ute pa resa, ar detta inte langre riktigt sant. En hammare i en frammande miljo ar inget som jag far hamra med. Och jag vet for ovrigt inte vad som ska hamras och hur. Kanske kan jag gissa att hammaren ar till for att nagon annan ska hamra med den, men for min del ar det bara nagot som ska tittas nyfiket pa.

Att man faktiskt kan anvanda ogonen bara till att titta med, utan att tolka in en subjektiv anvandning i allt, ar nagot man glommer en aning nar man ar hemma i sin invanda miljo dar man alltid har nagot att gora. Dar har man alltid har mojlighet att gora nagot vettigt och bor darfor gora nagot vettigt. Det ar ens plikt att omedelbart tolka in en anvandning i alla ting, utifran en given social roll. Da glommer man att man faktiskt ocksa kan betrakta saker och ting som rena framtradelser. Atminstone som mer rena framtradelser an nar man ar mitt uppe i det vardagliga livet. I langden skulle nastan alla antagligen bli vansinniga av att titta utan att delta, av att inte ha nagon subjektiv anknytning till varlden. Men for en kort tid kan man ta ett steg ut fran sitt vanliga sammanhang for att upptacka att man fortfarande kan se.

En bild

För tillfället är jag inne i en period där jag söker input genom böcker och verkligheten. Så jag har få riktigt färdigformulerade tankar att skriva här.

I stället passar jag på att lägga upp en bild. Den är tagen på ett lågprisvaruhus i Dubai för två år sedan och föreställer framsidan av ett paket billiga kalsonger.

Mening med detta? Jo, den bilden är kul för oss som inte gillar att bli fotograferade. Den visar nämligen att även fotomodeller kan se rätt kassa ut på kort.

  

På de andra bilderna ser man att han faktiskt ser ut som en alldeles genomsnittlig fotomodell egentligen, det var bara det att ingen orkade sortera ut bilden där han hade kass hållning. Även kommersialismen missar att tillrättalägga verkligheten ibland. Kul att veta för oss som har databurken full av apfula bilder på oss själva.