fredag 28 september 2012

Sanningen om den rena sexualiteten


I rätt sammanhang är sexualiteten uppbygglig. Fel använd är den katastrofal. Vanligtvis menar man att det är den egentliga sexualiteten som är uppbygglig och god, medan de potentiellt katastrofala användningarna är perversa förvrängningar av den egentliga sexualiteten. Men är det inte i själva verket tvärtom? Det är i sin renare form som sexualiteten blir destruktiv och farlig. Den goda sexualiteten blir god just genom att modifieras av och döljas av externa faktorer.

Den avskalade och ohöljda sexualiteten symboliseras närmast av pornografin: Den utgör en samling visuella och konceptuella allegorier för av mänsklig sexualitet, men bortom de specifika relationer som människor vanligtvis ingår i dessa sammanhang. Och av pornografin att döma går det som blir kvar när man skalar av allt icke-essentiellt i stort sett ut på förnedring och objektifiering i olika former. Det ger en hint om vad den rena sexualiteten egentligen består av.

I verkligheten går det inte att nå sexualiteten i sin rena form. Den är som Platons idévärld, fast lite tvärtom: Den blir inte sämre av blandas upp med övriga delar av verkligheten, utan bättre. I tillräckligt oblandad form är den mer eller mindre outhärdlig. Därmed har vi i vårt samhälle (och i alla andra samhällen) ingått en pakt om att inte låta sexualiteten framträda i sin rena form. I stället måste den bäddas in i ett skyddande täcke av sociala relationer. Det kan röra sig om ett klassiskt parförhållande eller det kan röra sig om individens förhållande till samhället, om att definiera sig själv som man, kvinna och så vidare i förhållande till en större helhet. Det viktiga är att det är en för individen meningsfull social relation. Inom sådana relationer leker man med elden genom att anspela på den rena sexualiteten. Man vet egentligen inte vad den är, och man vill inte fullt ut veta det. Vet man det, har man förstört den gemenskap som går ut på att sträva mot den utan att någonsin ta sig dit. Om man har varit på andra sidan och kan tala om hur den kittlande farlighet som normala människor strävar efter är i verkligheten, platsar man inte i den leken. Speciellt inte om det man har att berätta är att den inte var trevlig, utan fullständigt outhärdlig. Då är man en förrädare.

Förrädarna är alltså dem som har sett hur sexualiteten framträder då den inte modereras av acceptabla sociala relationer. I vårt samhälle innebär det att man har varit involverad i incest eller någon form av sexuellt övergrepp. Vad som saknas vid incest, våldtäkt och så vidare är just ramverk av meningsfulla relationer. Incestuösa relationer är en återvändsgränd på det sociala planet. Så den enda anledningen att trots allt upprätta dem är den rena sexualiteten, som i sig är outhärdlig. Samma sak riskerar att ske vid en våldtäkt. I bästa fall kommer både våldtäktsmannen och hans offer att klara sig från att se något de inte borde se. Han genom att han såg det som en del av en relation och hon klarade av att hålla alla sexuella känslor på avstånd. Men om hon uppfattar situationen som sexuell på minsta sätt, har hon kommit alltför nära den rena sexualiteten. Då har hon i klart ljus sett en sanning som man enligt vår samhällsomspännande pakt bara bör se i filtrerad, inbäddad form. Då är hon utesluten från den pakten, för hon har sett för mycket för att platsa där.

Finns det någon väg tillbaka? Kan den som har känt sanningen om den rena sexualiteten glömma den igen? Kanske om det går tillräckligt lång tid och tillräckligt många försöker övertyga en om att man inte alls har sett den. Men det finns också de som hanterar sitt ovälkomna möte med den rena sexualiteten på motsatt sätt. I stället för att förneka den, konfronterar de den. Eftersom de har känt den är de ändå förstörda. Då kan de känna den igen. Och igen. Och igen. Antingen av uppgivenhet och cynism: Har man ändå känt den kan man ju lika gärna tjäna pengar på den. Eller av en ambition att förstå den: Har man känt sanningen om den rena sexualiteten är det lika bra att känna in den ordentligt, så att man lär sig att hantera den. Är man flera som har känt den kan man alltid skapa en alternativ, bräcklig gemenskap. Under ständiga, milda attacker från det sanningsförnekande majoritetssamhället.

onsdag 26 september 2012

Tänk om vi lever i en helt obetydlig tid


Klimatalarmisterna säger att vi måste ändra livsstil nu. Helst i går. Annars kommer det att vara för sent på riktigt. Det vill säga, vad vi gör nu är helt avgörande för om planeten alls ska ha någon framtid. Vi lever i en avgörandets tid.

Kanske har de rätt i det. Eller så står det kanske bara inte ut med tanken på att vi lever i en helt obetydlig tid. För visst måste det ha funnits perioder under historien när människor inte har stått inför några som helst väsentliga avgöranden? Antagligen borde man ta den hegelska historieuppfattningen till hjälp här. Tyvärr är jag inte så väl bevandrad i den, men i gengäld är jag duktigt indoktrinerad i den marxistiska anpassningen av den. Och Marx och Engels menade på ett ungefär att historien är en interaktion mellan politisk handling och teknisk utveckling. Under perioder händer ingenting annat än att tekniken, eller i vidare bemärkelse produktivkrafterna, utvecklas, till en punkt då de passar så dåligt in i den politiska samhällsorganisationen att ett avgörande måste ske. Så under de perioder i historien då produktivkrafterna och det politiska har passat ganska bra ihop, har människor inte har något annat att göra än att jobba på med det tekniska, i vidare bemärkelse: Förbättra organisationen på arbetsplatsen, utveckla nya ingenjörslösningar, flytta till städerna som en del av en urbaniseringstrend…Även om Marx och Engels har haft fel förr, så är det väl uppenbart att det finns mer och mindre viktiga perioder i historien? Perioder då människors aktiva beslut att bli kristna eller fortsätta tillbe imperiets gudar, att invadera Rom eller inte, starta världskrig eller inte, har varit mer avgörande för historiens riktning än de beslut som uppkommer under perioder då historien mest har segat på i en och samma riktning.

De som säger att det ena eller det andra eller det tredje inte kan fortgå utan att resultera i en katastrof, säger oss att vi trots allt lever i en viktig tid. Och hur kan vi veta? De avgöranden som har skett genom historien har rimligtvis förutspåtts av vissa före andra. Så kanske är miljörörelsen en ny Messias som talar om att en annan värld, där vi som lever just nu är ytterst betydelsefulla, står för dörren. Eller så kan det fortsätta som det gör, århundrade efter århundrade, med bara små justeringar. Och då är det obetydligt om vi är modiga, karaktärsfasta och handlingskraftiga eller vanliga följsamma medborgare. Om vårt samhällssystem och vår världsordning faktiskt kan fortsätta som de gör, finns inget utrymme för att vara någonting annat.

tisdag 25 september 2012

Om kvinnor började tänka rationellt…


…och faktiskt började utvärdera om de ansträngningar som de lägger på att vara kvinnor är värda sitt pris. Skulle de då konstatera att det är värt att ha obekväma underkläder med spets som kliar för att se sexiga ut de fåtaliga minuter om dagen som någon ser dessa underkläder? Skulle de med berått mod hävda att de verkligen vinner tillräckligt mycket på att vara sminkade för att det ska vara värt tjugo minuter om dagen att måla på det och tvätta bort det? Skulle de konstatera att de fördelar de får av att raka av allt hår på hela kroppen är värda vad det kostar i tid och pengar och arrangemang att bli alldeles ”len”? Och skulle de bestämma sig för att det är fullt rimligt att de varje dag, varje timme är påverkade av främmande hormoner för att några gånger i veckan kunna bli knullade utan ytterligare arrangemang, vilket Katrine Kielos skriver om här?

Det vet jag inte, för sådant beteende brukar inte förklaras med rationella skäl. ”Jag gillar att känna mig fräsch” eller ”kondom förstör känslan” är typiska argument. Men hur kan det vara att dessa argument är så starka att ingen rationalitet rår på dem? Kanske för att kvinnan trots allt lever stora delar av sitt liv för mannen. Man kan inte kvantifiera nyttan med att göra sig vacker, för det är en del av en kvinnas själva existensberättigande att vara vacker. Och av samma anledning kan man inte kvantifiera nyttan med att äta p-piller, för det är en del av en kvinnas existensberättigande att vara knullbar. Varje timme, varje minut. Även om det inte är något man gör i praktiken mer än  några minuter varannan dag eller varannan vecka.

måndag 24 september 2012

Vad är ett äventyr?


Under det senaste året har jag blivit alltmer rastlös. Normala människor skulle säga att det är helt i sin ordning, då jag ofta inte rör mig utanför en trekilometersradie under veckor i taget ibland. Och denna trekilometersradie innefattar inte mer än skog, åkrar, några hus, och längst ut, en by där mina barn går på dagis/skola. Hade jag bara gjort som andra människor och bosatt mig där det finns höga hus och många människor och löpsedlar och reklamplakat och haft ett arbete att gå till varje dag, så hade jag inte varit rastlös utan fullt nöjd med att vara upptagen med att få ihop livspusslet?

Men jag längtar inte efter den urbana pulsen. Jag längtar efter äventyr. Vad är det som definierar ett äventyr? Att man inte kan förutsäga vad som ska hända. Man ger sig in på något med den uttalade målsättningen att bli lite överraskad. Helst inte så pass överraskad att det blir farligt på riktigt, men så pass överraskad att man får se något nytt, veta något nytt eller kan tänka något nytt. Det handlar inte om att befinna sig i en stimulerande omgivning, utan om att befinna sig i en svårförutsägbar omgivning.

Om definitionen av ett äventyr ligger i att man inte kan förutsäga vad som kommer att hända, så innebär det att man måste söka sig till en miljö där man är en besökare. Inom en kultur eller en hel subkultur så skapas sociala normer för umgänge och samverkan, vilket skapar den interna förutsägbarhet som krävs för att en gruppering eller ett samhälle ska fungera. Så ett verkligt äventyr är en upplevelse som bara upplevas enskilt eller av ett fåtal individer, som placerar sig utanför sin invanda hemmiljö. Ett äventyr är att konfronteras med världen utan att absorberas av den. Det är att komma så nära som möjligt något som man själv inte är en del av och heller inte fullt ut kommer att bli en del av. I mindre eller större skala.

Det finns olika sätt att vara en del av något. Man kan vara det tankemässigt, genom att följa trafikregler eller ha ett formellt arbete. Man kan vara det känslomässigt, genom att vara en välfungerande nattklubbsbesökare. Olika system medger olika grader av små äventyr, och var som helst i tillvaron kan man stöta på någon form av oförutsägbarhet. Men att aktivt leta efter verkliga äventyr är ganska svårt. Åtminstone om man samtidigt gärna vill överleva. Men jag ska göra ett försök: I januari planerar jag att köpa ett interrailkort och åka landvägen till Georgien. Kanske ta en omväg om Frankrike eller någon annanstans. Kanske testa lite couchsurfing. Någon som vill följa med?

tisdag 18 september 2012

Blir du kåt av att skämmas för helt osexiga saker?

Nu tänker jag skriva ett riktigt snuskigt inlägg. Det snuskiga ligger i att jag tänker berätta om mina egna kroppsliga upplevelser och ställa frågan om ni andra också känner likadant. Jag ser inget självändamål i sådan snuskighet, utan jag skriver det här för att jag tror att det kan vara intressant ur ett rent vetenskapligt perspektiv. Alla varnade?

Det händer ganska sällan att jag skäms riktigt mycket över något. Men det har hänt. Jag kan av ren klantighet ha missat ett möte, inte ansträngt mig tillräckligt inom ett arbete, eller brutit mot en trafikregel. Helt osexiga grejer alltså. Trots detta uttrycker sig skamkänslor hos mig som fysisk kåthet. Alltså de sätter sig i fittan. Som en stark fysisk längtan efter penetration eller åtminstone någon form av stimulans. Skamkänslor som sköljer över mig har till och med få mig att stöna av kåthet då jag har varit ensam. Men det är inte skönt eller trevligt på något sätt. Även om det är exakt samma nerver som aktiveras som när jag har sex, så är det inte trevligt. Och jag tror inte att jag skulle vilja ha sex i en sådan situation. Det enda som gör situationen sexuell är att nerverna i min fitta gör sig påminda på ett ytterst tydligt sätt. Tydligare än någon annan gång, nästan. De få gånger jag har drabbats av denna känsla har jag bara önskat att denna absurda gudomliga bestraffning ska vara över så att jag kan återgå till mitt vanliga tillstånd.

Jag har inte upplevt detta många gånger. Fram tills nyligen bara när jag var i tonåren, från trettonårsåldern ungefär. Antagligen för att ganska få saker kan få mig att skämmas riktigt starkt. Men fenomenet fyller mig med förundran. Är det vanligt att reagera på det viset? Är det något specifikt kvinnligt? Är det frågan om en koppling mellan ”normala” människor och de som utsätter sig för grovt förnedringssex? Har vi trots allt det i oss allihop, med skillnaden att vissa kan, och vill, utnyttja kopplingen mellan skamkänslor och sexualitet medvetet? Är sex av det behagliga slaget ett slags trevligt, kontrollerat misslyckande?

Det här är ett typexempel på vad man inte pratar om: En kroppslig upplevelse som inte har någon plats i något officiellt system av betydelser. Även om jag har reagerat på detta sen mina tidiga tonår så har jag inte berättat om det, eftersom det framstår som en så futtig och meningslös upplysning som inte leder någonvart. Dessutom påverkar det mig inte personligen på något väsentligt sätt. Om andra har upplevt samma sak gissar jag därmed att de också har valt att inte nämna det av de skälen. Men om det finns någon form av generalitet i det här, så tror jag att det är mycket intressant och en aning skrämmande ur ett psykoanalytiskt perspektiv. Så för det rent vetenskapliga intressets skull: Kan inte ni som läser det här posta en (anonym) kommentar om huruvida ni har varit med om något liknande?

torsdag 13 september 2012

Resa i Sharialand av Tina Thunander


För några inlägg sedan klagade jag över att det är en alltför knäpp grej att göra att ta sig till Arabien i en västerländsk kvinnas kropp för att det liksom ska räknas som en erfarenhet av världen. Precis efter det hittade jag en bok på biblioteket av en som har gjort precis detta. Och hon har gjort det bra.

Om Syrien var lätt absurt när jag var där, så är Saudiarabien en av de mest skruvade platserna på jorden. Därmed är en journalist precis rätt person att skicka dit. Det behövs ingen djupare analys, det behövs bara någon som kan skriva ner vad som är uppenbart så fort man släpps innanför landets gränser. Bristen på analys skyddar även Thunander från alla anklagelser för bristande politisk korrekthet. Hon beskriver ju bara hur det är. Slutsatserna ligger nästan helt hos läsaren.

Hade Saudiarabien inte varit ett så slutet land så hade förstås ett sådant reportage haft mindre värde. Men nu är det just slutet. Jag uppskattar till stor del Thunanders reportage eftersom hon i mitt ställe gör samma sak som jag själv hade gjort om jag hade kunnat resa till Saudiarabien, men nu har fått nöja med med att göra på platser som Dubai, det vill säga registrera vardagliga saker som människor klär sig och hur ett shoppingcenter ser ut. Författarens västerländska blick är värdefull här, eftersom den registrerar vad ett inhemskt öga inte skulle tycka krävde närmare beskrivning. Just därför tycker jag att Thunanders bok är ett lysande komplement till en bok kallad Flickorna i Riyad, skriven i romanform av Rajaa al-Sanea, en ung överklasssaudiska i exil. Den beskriver vilka möjligheter och begränsningar som livet i Saudiarabien kan erbjuda kreativa unga kvinnor. Den ger säkerligen inte en fullständig bild, men till skillnad från det allra mesta annat ger den en över huvud taget en läsbar bild från ett slutet land. 

onsdag 12 september 2012

PK-utmaningen: Gilla islam


Politisk korrekthet handlar liksom andra former av fromhet ofta mer om lydnad och enträgenhet än om analytisk förmåga. Och eftersom det ofta är relativt intelligenta människor som att man måste vara politiskt korrekt för att komma någonstans inom det offentliga livet, så bör strängt utövande av politisk korrekthet kunna leda till viss intellektuell överskottsenergi hos denna grupp.

Och det finns ett område där de kan få utlopp för sådana överskottsenergi, och på köpet dessutom framstå som mer politiskt korrekta: Att anta utmaningen ”Gilla islam”. Den är faktiskt något att bita i. I övrigt går ju den politiska korrektheten ut på att mänskligheten inte får delas upp i grupper, att homosex och sex i allmänhet är bra, att kvinnor och män inte bara är lika mycket värda utan även helt utan olikheter och, inte minst, att religion är dåligt: Att hitta misogyna och homofoba drag i kristendomen och att förespråka sekularism i förhållande till denna religion har länge varit en av den politiska korrekthetens perifera uppgifter.

De politiskt korrekta och muslimerna har egentligen betydligt mindre gemensamt än de politiskt korrekta och de kristna, som i vårt land alltmer börjar gå upp i de förra. Men till skillnad från de kristna är muslimerna fiendens fiende. Som invandrare är de fiender till traditionalister, och traditionen är en konkurrent till den politiska korrektheten. På det internationella planet är de fiender till USA, som vänstern sedan länge ogillar. Så att gilla muslimer har blivit en utmaning för PK-ismen. En intellektuell utmaning som ett antal av dem har tagit sig an med stor entusiasm.

Hur lyckas de då med uppgiften att få ihop islam och övriga delar av den politiska korrektheten? De vänder blicken mot den egna gruppens tillkortakommanden: I stället för att säga ”islam är bra” säger man ”vi själva är inte så bra som vi tror”. Och sen så skriver man om hur kvinnoförtryckande och allmänt intoleranta vi själva var för inte alls längesen och antyder att detta tar ifrån oss rätten att döma över några andra. Denna argumentation innehåller den politiska korrekthetens själva essens: Det handlar egentligen inte om hur världen utanför är och inte är. Det handlar om att själv framstå som en from och ödmjuk person. Detta uppnår man genom att vända blicken mot sig själv, med omvärlden enbart som en tacksam förevändning.

måndag 10 september 2012

Lacan var ett orakel


Jag har inte ens orkat prova att på allvar läsa något som Jacques Lacan skrev själv. Efter vad jag har förstått kunde han inte skriva. Däremot ska han ha kunnat tala. Fransoserna har ju ett lite speciellt förhållande till det talade ordet, så just där tror jag att man kunde bli en av landets mest kända intellektuella utan att skriva. 

Jag har däremot läst en transkriberad föreläsningsserie av Lacan som fanns på kommunbiblioteket. Den var sådär. Gick att läsa, men jag vet inte om jag blev klokare. Från min horisont sett är Lacans starka sida i stället lösryckta citat. ”Mannen har fallos, kvinnan är fallos”. ”Det finns ingen sexuell relation” för ”kvinnan existerar inte”. Så fort någon, Judith Butler i Gender Trouble till exemepel, försöker analysera dessa citat blir jag irriterad. Vaddå sant eller inte sant? Allt Lacan sa är sant, det hör man väl? Han var ett orakel som kom med allegoriska, men nödvändigt sanna uttalanden som egentligen var mer poesi än vetenskap eller filosofi. Han fångade det som det känns som att alla egentligen vet i kompakta, enkla meningar. Och så sa han en jäkla massa obegripligheter också…tror jag.

Idén och den oåtkomliga verkligheten


Just nu läser jag The parallax view av Slavoj Zizek (hittade den antagligen upphovsrättsvidrigt utlagd här). Än så länge tycker jag att den är den bättre än andra, mer politiskt inriktade böcker av Zizek som lätt blir lite problematiska om man inte råkar vara kommunist. 

Zizek tycks ha en styrka i att följa en idé mellan olika upphovsmän (Kant och Hegel till exempel). Det är intressant på sitt sätt. Om inte annat får det mig att fundera över meningen i att spåra en idé över flera tänkare: Är idéer meningsfulla i sig, eller är meningen med nya idéer enbart att peka på en aspekt av verkligheten som hittills har varit ourskiljbar? Gav Kant oss en idé att bygga vidare på? Eller öppnade hans idéer våra ögon för en aspekt av verkligheten? När vi läser Kant, förstår vi då hans idéer eller förstår vi i någon mån verkligheten så som han förstod den?

Finns alls denna generella, långt från enbart materiella verklighet som jag antar att idéerna syftar på? En stor del alla filosofer skulle antagligen inte spontant hålla med om det. Men om den finns, och om den är potentiellt tillgänglig för människor från alla bakgrunder i alla tidsåldrar, så bygger vi egentligen inte vidare på idéer när vi ägnar åt oss filosofi. Utan vi får upp ögonen för nya aspekter av verkligheten, som i sin tur kan leda oss till ytterligare aspekter av verkligheten som inte tidigare har sett.

fredag 7 september 2012

Kravmärkta erfarenheter


För ett par inlägg sedan berättade jag om mina erfarenheter från en tre månader lång vistelse i Syrien sommaren 2005. Det är ganska sällan som jag pratar med folk jag inte känner mycket väl om vad jag såg, hörde och var med om där. Jag är rädd för att främmande människor ska tycka att det tyder på dåligt omdöme från mina sida att med berått mod åka till en plats där en ensam västerländsk kvinna knappast kan befinna sig utan att bli utsatt för en eller annan form av sexuella övergrepp. Om jag gav mig in i något sådant, dessutom målmedvetet, med två års halvtidsstudier i arabiska som förberedelse, så måste jag väl vara pervers på något sätt? Självdestruktiv? Inte riktigt tillräknelig?

Jag tror inte att det är av medkänsla som dessa tvivel på mitt omdöme dyker upp. Jag tror det är av rädsla för sanningen. Som ung förväntas man upptäcka världen. Men bara de aspekter av världen som går att få in i ett på förhand uppgjort teoretiskt ramverk. Man ska vidga sina perspektiv så att man ser samma sak som andra som har rest till samma platser på samma sätt. Då har man gjort sin pilgrimsfärd och är en fullvärdig medlem av medelklassen. Då kan man prata om världen på samma sätt som dem. Man gör en någorlunda behaglig resa med någorlunda behagliga upptäckter. Man drabbas av precis de insikter som det är klädsamt att drabbas av.

Gör man däremot en utstuderat obehaglig resa blir det ganska uppenbart att man söker något utanför det etablerade. Och sådana specifika erfarenheter finns det inget etablerat sätt att tala om. De kan bara framställas som ren fakticitet utan sammanhang, vilket ger dem en besvärande nakenhet på det sociala planet. Och det är här oanständigheten ligger. Liksom att vi föredrar vårdade och socialiserade kroppar, föredrar vi vårdade och socialiserade erfarenheter.

torsdag 6 september 2012

Ett nytt sätt att vara jude

En oproportionerligt stor del av de intellektuella under första delen av 1900-talet var av judisk börd. Varför var det just judar som tenderade att bli framstående tänkare vid denna tid? Vid den tiden fanns två möjligheter för dem: Antingen en mer eller mindre religiös, traditionsbunden livsstil inom den judiska samhället-i-samhället. Eller sekulär roll i majoritetssamhället. De som valde det senare blev samhällsmedborgare, men ändå inte. De saknade helt eller delvis den religion, den historia och de traditioner som det moderna samhället byggde på. Som även den intellektuella majoritetskulturen till viss del byggde på. Så personer av judisk börd var antagligen inte fullt integrerade i den intellektuella majoritetskulturens sätt att tala. De hade inte socialiserats in i samma invanda uppfattningar om hur man skulle föra ett någorlunda bildat samtal och vilka frågor som var viktiga att tala om. Så för att alls kunna föra ett bildat samtal med icke-judar blev de tvungna att finna ett nytt sätt att tala, stött av observationer av den materiella verkligheten. I stället för att fortsätta en jargong, var judarna i större utsträckning motiverade att ta sin utgångspunkt i det allmänmänskliga, det som alla kunde se och känna. Och i stället för att omärkligt socialiseras in i uppfattningar om vad som var viktigt att tala om, tvingades de själva avgöra vad som betydde något, vilket emellanåt ledde dem in på helt nya spår. Judarnas relativt starka ekonomiska position gav dem en plats i de bildade medelklassen. Men deras traditionella utanförskap bör i en eller annan grad ha bidragit till att de blev så överrepresenterade bland framstående tänkare.

Detta har fått mig att dra paralleller till kvinnors situation idag. I det officiella samhället, det vill säga både det ekonomiska och politiska livet, är kvinnor relativt välintegrerade. Men ändå är män och kvinnor uppvuxna på olika sätt och i olika kroppar. I synnerhet tenderar olika slags spel att vara ganska könsspecifika: Det finns ett spel mellan könen och fullkomligt könsseparerade spel. Fotboll är ett uppenbart exempel på det senare, men även helt okroppsliga sporter tenderar att vara relativt könsseparerade, från dataspel till ordpingis. Och det är svårt att behandla svåra frågor i större intellektuella sammanhang utan att det resulterar i ordpingis, speciellt i en intellektuell miljö som den nutida där något nytt sällan händer. Och i grenen filosofisk ordpingis dominerar männen stort. Åtminstone är det min erfarenhet både från diskussioner på internet och paussamtal mellan filosofiföreläsningarna.

Skulle inte detta utanförskap från en i grunden rätt meningslös verksamhet kunna provocera fram en oproportionerlig andel kvinnor bland nästa generation intellektuella? Det har inte hänt i någon större skala än. Men intellektuella kvinnor borde kunna göra samma sak som intellektuella judar gjorde för hundra år sedan: Utnyttja utanförskapet från etablerade sätt att tala till att skapa nya, och relevanta, sätt att tala. Sätt att tala som bygger på den gemensamma verklighet människor möter och de problem som är verkligt relevanta för mänskligheten här och nu. De som utesluts ur grupper tvingas ut mot det allmänmänskliga. Så även inom tänkandet.

tisdag 4 september 2012

Breivik varje dag och vi låter det hända


I Syrien slaktar man människor. Tiotals, ibland hundratals varje dag. Borde vi ha dåligt samvete för det? Är det rätt att offra Syriens folk för att undvika ett världskrig? Det verkar så. Få säger någonting annat numera. Som att man har släppt frågan. al-Assad kan mörda hur många han vill. Det var för många redan för ett år sedan så dödar han dubbelt så många så förändrar det ingenting i omvärldens ögon. Vi har ju redan bestämt oss för att det syriska folket inte är värt det.

Varför lämnar vi dem till en slaktare? Dels för de storpolitiska konsekvenserna. Men också för att vi inte litar på dem. Vi förstår dem inte. Den saken hindrade inte oss i Libyen, för det var så enkelt. Åka dit, bomba lite, åka hem. Men det hindrar oss från att utföra verkliga uppoffringar, vilket det skulle bli i Syriens fall.

All mänsklig samvaro är en avvägning mellan sympati och antipati. Även de man lever allra närmast hyser man någon form av antipati för. Och även ens värsta fiender hyser man någon form av sympati för. Det gäller att skapa relationer så att de blir precis så nära som förhållandet mellan sympati och antipati tillåter. Och mellan mellanösternmeborgare och västerlänningar är sympatin alltför svag och antipatin alltför stark för att vi egentligen ska kunna gå i krig tillsammans. Hade det varit Norge som hade utsatts för en Breivik varje dag så hade vi (och amerikanerna) nog tusan använt våra stridsflygplan, även om Ryssland hade hotat med konsekvenser. Vi hade gjort det för dem, de hade gjort det för oss.

Syrierna förstår vi däremot inte riktigt. Och de förstår inte oss. Kanske bör jag inte använda mina egna erfarenheter från tre månader i Damaskus för att illustrera förhållandet mellan Västerlandet och Österlandet. Jag åkte dit som individ, inte som representant för en hel kultursfär. Men det var mycket sällan som jag blev bemött som något annat än en ambassadör för Västerlandet. En enda gång var det en syrier som plötsligt tycktes se en person skymta bakom min klent pigmenterade uppenbarelse. Han tittade lite roat på mig och sa: ”Du är ganska konstigt va?” Jag blev så glad att jag tillfälligt råkade koppla ur mitt effektiva skydd mot att bli förförd (och insåg därmed att han inte var så speciellt trots allt). Men de allra flesta såg mig inte som något annat än ett statusobjekt att förföra, en rysk hora (svårt att se skillnad på en ryska och en svenska för ett otränat öga), eller, i ett större antal fall, som någon att berätta om Syrien för och fråga om ut om Sverige och Europa.

Därmed inte sagt att det inte fanns någon sympati. Även om folk inte brydde sig om vem jag var som person (kanske är individualitet ett okänt begrepp i arabvärlden), så var de ofta trevliga, hjälpsamma och sympatiska. Jag reagerade på att folk kunde vara mycket trevliga och artiga även om de uppenbarligen trodde att jag kom från Ryssland och därmed antingen var prostituerad eller lyxhustru. Jag blev vän med en anställd på vandrarhemmet där jag bodde i långa tider. Jag följde två unga män och hälsade på deras familjer i Shaqqa, en kristen by nära al-Sweida (som i sin tur ligger nära den numera berömda mindre staden Deraa). Bland annat fick jag träffa en av männens tonåriga kvinnliga kusiner som var pigga och till synes öppensinnade. Och en gång när jag var på besök i Tripoli i norra Libanon och sprang längs en större väg av rädsla för en antagligen psyksikt rubbad man som förföljde mig, blev jag upplockad av en helt vanlig muslimsk barnfamilj som körde mig till en annan del av staden för att jag skulle kunna komma bort från min förföljare. Skulle folk i Sverige ha ställt upp för en av sina egna på samma sätt som den libanesiska familjen ställde upp för en på alla sätt främmande person, som dessutom mycket väl kunde ha varit prostituerad? Jag är tyvärr inte säker på det.

Men å andra sidan: Min vän på vandrarhemmet kunde inte låta bli att antasta mig så fort han fick tillfälle. Inte på något direkt våldsamt sätt, men så ociviliserat att de som inte har varit med om det själva har svårt att föreställa sig det. Familjen i Shaqqa var trevlig mot mig, men när det visade sig att han som hade tagit med mig dit gjorde närmanden som jag inte helt lyckades avvisa så började de medelålders kvinnorna fnittra tillgjort när de såg mig för att visa att ryktet hade nått dem. Och även om jag imponerades speciellt av en fjortonårig kusins framåtandra när hon sa att hon ville bli läkare, tänkte jag cyniskt att ”det kan du ju drömma om”, för samtidigt som hon var en pigg och intelligent person var hon en del av en uppenbart slö kultur där man kan sitta en hel familj en hel eftermiddag i ett rum och inte göra annat än att äta små svårskalade fågelfrön, utan att ens säga något av värde till varandra. De hade aldrig hört talas om den lutheranska arbetsmoralen. Eller att var och en kunde sköta sitt. Inte heller hade de syrier jag träffade enbart positiva saker att säga om sina landsmän. En gång när min tidigare nämnde vän på vandrarhemmet skulle hjälpa mig att ringa ett samtal från en telefonautomat och jag stod bredvid och såg lite stressad ut så kom två mer storvuxna unga män och började slåss med honom. ”Det är fullt av idioter här i Syrien” var hans förklaring. Jag trodde honom vid det laget alldeles utmärkt.

Så sammanfattningsvis tror jag att mina erfarenheter av att socialisera med Arabien är ganska representativa för hela Västerlandet. Det finns punkter av sympati. Det finns till och med vissa lokala glimtar av förståelse. Men vi kan inte komma varandra för nära. För vid första bästa tillfälle kommer den man trodde var en vän att kasta sig över en och försöka använda sig av ens kropp. Eller något annat. Man kan aldrig lite på en person man inte förstår. Kommer man varandra så nära, riskerar det att resultera i ett potentiellt våldsamt avståndstagande. Så därför låter vi dem dö i stället. Men inte utan att be för dem.

söndag 2 september 2012

Man är inte en mördare bara för att man är underklass


I går kväll såg jag något så ovanligt som en ganska bra svensk film: Odjuret. Den var bra fram till slutet. Då blev den riktigt, riktigt dålig.

Spoilervarning nu: Filmen har i princip ingen handling. Den bara beskriver sydsvensk landsbygdsunderklass. Och den gör det riktigt bra. Att jag vet det beror på att jag själv umgicks (läs söp) en del med sydsvensk småstads- och landsbygdsunderklass när jag var i sjutton-artonårsåldern. Så jag känner igen mig i ett antal scener från filmen: Skildringen av ett tafatt suparsamtal om religion mellan ung underklassman och en ännu yngre kvinna från en frireligiös familj är till exempel lysande. Sättet som de träffas ett fåtal personer för att supa är också typiskt. Filmen visar även att underklassens ungdomssektion inte är en gruppering som man med automatik föds in i, utan ett samhällsskikt där de som inte riktigt passar in någon annanstans kan ty sig till för kortare eller längre perioder. Som tjejen från den frikyrkliga familjen i filmen, och för den delen som jag själv i tonåren. Odjurets avbildning av underklassmäns taffliga gentlemannamässighet var också mycket träffsäker. 

Odjuret var en överraskande bra beskrivning av en relativt stor subkultur som de flesta som inte tillhör saknar inblick i, och kanske inte vill ha någon inblick i heller. Felet med filmen var att den inte kunde nöja sig med att synliggöra en viss form av ungdomskultur. I stället tog den på sig den tveksamma och fullständigt övermäktiga uppgiften att förklara, eller åtminstone beskriva vad som leder en människa att begå ett irrationellt och synnerligen grovt våldsbrott: Här berättar personerna bakom filmen om att de inspirerades av det omskrivna dubbelmordet på Hallandsåsen, då två unga män rånmördade två ytligt bekanta kvinnor på en bil. Filmskaparna tycks ta för givet att förklaringen till ett sådant mord huvudsakligen finns i en viss samhällsklass. Först på slutet, då två unga kvinnor mördas helt oprovocerat, förstår man att filmskaparna inte alls var ute efter att visa en samhällsklass, utan för att porträttera denna klass som civilisationens gräns mot det barbari som filmen hade tagit till uppgift att förklara.

Men är det egentligen så? Är inte underklassens kultur likaväl en form av kultur? Visserligen sämre än andra former av kultur. Men det händer trots allt ganska sällan att underklassmänniskor mördar varandra. I synnerhet händer det sällan att de mördar kvinnor som de är ytligt bekanta med. Det vore betydligt intressantare att få veta varför de, trots sin brist på bildning och förfining, i de flesta fall nöjer sig med att misshandla varandra utan att faktiskt slå in skallen på varandra. Lika lite som antropologer har hittat det fullkomliga barbariet på främmande kontinenter, kan man hitta det i någon specifik svensk samhällsklass. Ska man studera barbariet måste man studera det där det ligger under alla former av kultur. Det räcker inte att man studerar den kultur som är lite, lite sämre än de andra på att undertrycka det.