fredag 31 augusti 2012

Är pornografi en konstart?


Konsten ska väcka känslor. Konsten ska skildra det svårgripbara i tillvaron. Konsten förstorar upp det väsentliga på det mindre väsentligas bekostad. Att bara måla av ett landskap som man råkar ha framför sig räknas väl inte riktigt som stor konst. Att däremot ta fram vissa aspekter av detta landskap, ett visst skimmer och så vidare, gör en målning till verklig konst.

Sexualiteten kan inte beskrivas dokumentärt. För i sin essens är den ju främst sensuell. Och hur beröring känns på det sensuella planet kan bara mottagaren veta. Därmed är pornografin en samling allegorier för något som inte kan förmedlas direkt. Pornografin måste isolera vissa principer ur sexualiteten, typ subjekt-objekt, överordnad-underordnad och så vidare för att förmedla en bild av en mycket svårbeskrivlig verklighet. 

Lyckas man? Man lyckas i alla fall väcka känslor. Och man lyckas allra oftast väcka starkare och mer komplexa känslor än den ”fina” konsten. Officiell konst som ska väcka känslor brukar mest göra folk arga eller äcklade, åtminstone den delen av den som verkligen når fram till allmänheten. Pornografin gör också folk arga och äcklade, men också upphetsade (i en eller annan grad vid ett eller annat tillfälle) och får antagligen betydligt fler människor att känna igen sig själva än den konst som räknas som konst.

Genom att kalla pornografi för konst så antas jag gilla pornografi, eftersom ”konst” ska vara ett positivt laddat begrepp. Konst är det som fångar det svårgripbara, väcker känslor och får oss att se andra sidor av verkligheten. Men bara progressiva sidor av verkligheten? Bara politiskt korrekta sidor av verkligheten? Inte det som får oss att se det reaktionära och politiskt inkorrekta i oss själva och som väcker känslor som gör oss till sämre människor i stället för bättre? Ligger då konstens själva definition mer i dess politiska innehåll än i vad och hur den avbildar? 

torsdag 30 augusti 2012

Information var dyrare på Bloomsburygruppens tid


En bekant till mig har just läst en bok om Bloomsburygruppen, så de senaste dagarna har hen och jag diskuterat en del om varför det var möjligt att skapa en intellektuell och social diskussionsklubb då men inte nu. Idag kom hen med följande resonemang: För hundra år sedan var informationsutbyte en viktigare del av det sociala livet, eftersom information var mer svårtillgänglig då. Det fanns inget internet, det fanns knappt offentliga bibliotek. Så undrade man över något så var bildade vänner något av en resurs. Idag är det däremot oftast enklare att slänga fram en fråga på Google än att vända sig till en levande människa. Wikipedia låter oss dela information utan att ha något annat med varandra att göra. Informationsdelningen har skilts från det sociala.

Att information har blivit billigare och mer lättillgänglig har alltså minskat tänkande och läsande människors intresse av att skaffa sig tänkande och läsande vänner. I stället så har känslor blivit relativt sett viktigare. Så i stället för att träffa vänner som har intressanta saker att berätta, skaffar man vänner som känns bra att umgås med. Och vilka människor känns bra att umgås med? Antagligen de som liknar en själv när det gäller bakgrund och nuvarande situation. Så får vi ett harmoniskt samhälle där ingen behöver konfronteras med något som är nytt, främmande och tankemässigt obehagligt.

tisdag 21 augusti 2012

En strukturalistisk teori om könsskillnad


Inom könsrollsdebatten finns i princip två läger: Det ena som säger att alla skillnader mellan könen i sociala roller och beteende är biologiskt grundade och därmed måste få finnas så som de är eller värre. Det andra säger att könsskillnader är till större delen socialt grundade och bör därmed motarbetas.

En tredje linje, att könsskillnader är socialt grundade och därmed uppenbart socialt meningsfulla, är det inte många som framför på det teoretiska planet nu för tiden. Men varför inte? Historien är full av artificiella skillnader mellan människor: Adel, präster, borgare och bönder, eller mer generellt, adel (blåblodiga, kanske var det biologiskt ändå?) och allmoge. Det var inga särskilt biologiskt grundade skillnader. Men de fungerade likförbaskat för att hålla ihop ett samhälle under vissa omständigheter.

Antag att man delade upp världens befolkning i blåa laget och röda laget. Blåa laget skulle ta initiativ till kontakt. Röda laget skulle locka blåa laget att ta kontakt. Röda laget skulle även ansvara för att hålla ihop relationer. Blåa laget skulle knulla medlemmar ur röda laget. Röda laget skulle låta sig knullas av medlemmar av blåa laget. Hur skulle det fungera? Antagligen skulle en bra social ingenjör med ett tomt papper framför sig kunna tänka ut en bättre samhällsordning. Men om världens befolkning inte var uppdelade i några som helst lag, utan bara bestod av okategoriserbara individer, skulle det antagligen fungera sämre.

Så könsroller behöver inte alls vara en biologisk nödvändighet. De kan lika gärna vara en social nödvändighet. Man hade, åtminstone till viss del, kunnat byta ut skiljelinjen mellan män och kvinnor mot andra kategorier. Men så länge som det fungerar att göra upp sociala kategorier efter biologisk könstillhörighet så kommer man att fortsätta med det. Visst, en kategori kanske vinner mer och en kanske förlorar mer, men det viktigaste är att vara en del av ett socialt sammanhang över huvud taget. Hellre är man en del av en social situation där man är underlägsen än utanför varje social situation. Så precis som empirin visar så tycks könsrollerna vara här för att stanna för överskådlig tid. Som individ kan man inte göra mycket annat än att sträva efter att skapa privata relationer som representerar individer mer än kategorier.

Komma ut

Jag har inte skrivit här på ett tag. Det finns många anledningar att skylla på. Men den främsta ligger i att jag började ifrågasätta hela syftet med den här bloggen. Jag tänkte mig en slags kropps- och ansiktslös kommunikation mellan fria själar, grundat på  en förhoppning om en intellektuell fristad från det som i vanliga fall placerar oss i fack: Kön, ålder, familjesituation, bostadsort…Visserligen har jag vid olika tillfällen nämnt alla dessa företeelser, men jag har ändå varit noga med att låta dem spela en sekundär roll i förhållande till vad som borde intressera dem som läser vad jag skriver, nämligen tänkandet.

Nu börjar jag omvärdera denna idé. För jag har kommit till insikt att kön, ålder och så vidare inte är hinder för interaktion mellan människor, utan en förutsättning för interaktion mellan människor. Speciellt kön. Det finns vissa biologiska skillnader mellan individer av den mänskliga rasen som gör det befogat att dela in den i två kön. Hade dessa skillnader varit ett hinder för interaktion så hade vi inte förstorat upp dem med olika kläder, olika pronomen, olika fritidsaktiviteter, olika roller i familjen. Kön är inte ett hinder för människor att träffas, utan en förutsättning för bildade av relationer. Gilla det eller ogilla det, men jag blir alltmer säker på att det är så det förhåller sig i allt från mycket korta verbala utbyten på krogen eller internet till livslånga äktenskap. Det är ett spel mellan olika kategorier. Kategorier som vi månar om eftersom de ger oss enkla sätt bemöta varandra.

Det är på sätt och vis tråkigt men det är som det är. Så jag slutar tjura och kommer ut som kvinna. Så här ser jag ut, plus-minus:

Vilken brud som helst